Hjärntrusten - med ledare, för ledare

Professor Mats Alvesson: En symbolvärd av fåfänga och ytliga kunskaper ger oss ingen riktig guldkant. Hela vår tillvaro ska guldkantas. Status är nyckeltemat i vårt samhälle. Nya titlar skapas, yrken får ny auktorisation och legitimation, men utan att nya och bättre kunskaper tillförs. Vi söker en värld av tjusighet, men tillför ingen ny kompetens och substans. Denna statusjakt och symbolvärld skadar vår självkänsla. Det kan förklara att folk mår dåligt i vårt samhälle, skriver Mats Alvesson, professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.

Grandiositeten hänger samman med en alltmer utbredd narcissism och önskan att förbättra status och självkänsla. Vi vill bli sedda, bekräftade, förknippade med något prestigefyllt och distansera oss från det triviala. Ökad status är ett nyckeltema. Problem med skola, sjukvård, omsorg skall lösas genom höjd status för de yrkesverksamma. Standardreceptet är mer utbildning och akademisering.

Samhället har förflyttat sig från industri- till servicesamhälle, till informationssamhälle och landar i kunskapssamhället. Etiketten bortser från att åtskilligt arbetsliv är föga kunskapsintensivt. Inom arbetslivet har byråkrati och massproduktion fått stryka på foten för kunskapsföretag, dynamiska nätverk och flexibel, kundstyrd verksamhet. Man sysslar inte längre med produktion av varor och tjänster utan med "värdeskapande processer".

Småföretagarna har nästan försvunnit medan entreprenörerna tagit deras plats. Chefer och arbetsledare har ersatts av ledare. Strategiska visioner och empowerment har trängt ut organisationsledning av mera konventionellt och tråkigt slag. Nya yrken har tillkommit. Tjusiga omskrivningar är mycket populära.

Att guldkanta tillvaron görs ofta med hänvisning till "ökad kompetens", vilket särskilt i offentlig sektor alltid tycks betyda mer av utbildning, helst på högskola. En mängd utbildningar och yrken befordras uppåt.

Bildningsförbundskurser och gymnasieutbildningar har hamnat på högskolan. En mängd yrken befordras i rask takt i utbildningshierarkin och förvandlas till högskolemässiga sådana, exempelvis vård- och fritidsyrken. Samhället akademiseras på bred front, i varje fall på papperet. Vi får universitet och högskolor med exempelvis spa-program, restaurant- och måltidsvetenskap, fritidsvetenskap och dataspelsutvecklingsprogram.

Som kompetensgarant lämnar dagens högskola mycket att önska. Högskoleverkets nyligen publicerade studie visar att antalet som inte uppfattar heltidsstudier som de facto deltidsstudier nu är uppe i närmare 40 procent. Genomsnittlig studietid är 20-25 timmar per vecka. Återigen bekräftas ringa krav och måttligt lärande.

Senaste har regeringen bestämt att skolans problem handlar om låg status för lärarna. Dessa skall "lyftas" i ett tiopunktsprogram. Med sedvanlig politisk fantasilöshet går nio av dessa ut på mera utbildning. 3,5 miljarder skall kalaset kosta. Trots grundmurat dåligt rykte förväntas att lärarhögskolorna och krav på behörighet skall fixa svårigheterna. På DN Debatt den 20 april lugnar Leijonborg & Björklund skeptikerna med att "högre krav" skall ställas på utbildningen. Visst, om det är något lärarutbildningarna är kända för så är det låga krav - kanske lär sig lärarkandidaterna slapphet.

Utbildning kan vara bra, men ej övertro på densamma. Få i näringslivet skulle få för sig att kräva formell behörighet och standardiserad skolgång för viktiga jobb. Här inser man att kompetens är en följd av person, yrkeserfarenhet och att ett bra jobb kräver fokusering på resultat, inte främst formell behörighet. Särskilt på landets alla problemskolor fordras nog rätt personliga kvaliteter hos personalen snarare än obligatoriska kurser.

Men i ett samhälle där status och tjusighet handlar om mera utbildning, formell behörighet och att tillgodose professionsanspråk i form av att ge auktorisation marginaliseras personliga förmågor och resultat. Tveklöst behöver skolan och lärarnas arbetssituation förbättras, men knappast genom standardiserad utbildning, skråtänkande och att man via krav på långa lärarutbildningar sätter höga murar kring lärarjobb. Det låter tjusigt med legitimerad lärare, men det hjälper inte med att peka på ett intyg från Skolverket för att få respekt från bökiga elever.
Lärarexamplet är inte unikt. Aktuellt är att göra civilekonomer till en "riktig" profession med standardiserad utbildning och skyddad titel. Statsrådet Maria Larsson luftar idén att ge socialsekreterare legitimation. Detta är exempel på fantasilöst imiterande av dagens framgångsformel där allt fler yrkesgrupper via akademisering, utbildning, utestängning av andra än de rättutbildade och formell behörighet söker öka eller tillskrivas status och prestige.

I likhet med utbredd betygsinflation i skolsystemet, titelinflation på de flesta arbetsområden, till exempel hos polis och militär, får vi inflation i professions- och legitimeringssymbolik. Vår tid genomsyras av denna ytliga grandiositet åtföljd av substanslöshet och tomhet.

Ytterst hänger det här samman med den kapitalistiska ekonomins förskjutning från produktion till att mer handla om övertalning av folk att köpa överflödet.

Vi lever i en övertalningsekonomi. Förväntan på tjusighet stiger. För politiker blir det frestande att följa samma säljarlogik. Symbolik och statusmarkörer är i viss mening gratis.

Så tycks många politiker resonera - i alla fall dubblerar man raskt antalet universitet, uppgraderar titlar i offentlig sektor på löpande band, gör många yrkesgrupper till "riktiga" professioner, accepterar betygsinflation och svänger sig med floskler.

Statusjakten leder till att vetenskap, utbildning och monopolisering av arbete används mindre för klienters bästa och mer för att promovera yrkesgruppers status, identitet och privilegier. Och politiker ger intryck av att man gör något viktigt och verkansfullt. Akademisering och auktorisation är säkert lämplig för några yrkesgrupper med en tydlig vetenskaplig kärna, typ läkare. För andra som vill imitera dessa gruppers status och auktoritet blir akademiseringen av mer tveksamt värde - såväl substantiellt som symboliskt. Det blir lätt en fråga om en skyltfönsteraktivitet. Dimridåer läggs ut.

Skillnaden mellan en guldkantad symbolvärld - med fina examina, titlar och allmänna anspråk - och en realitet som är betydligt mer komplex och mindre tjusig gör att självkänslan pendlar som en jojo. Grandios yta åtföljs av substanslöshet. Osäkerhet, tvivel och narcissism förstärks. Detta medför bräckliga identiteter. Det hävdas ofta att folk mår dåligt i vårt samhälle. Vi har nog en delförklaring här.

De grandiosa utfästelserna rekylerar och i stället för att ersätta verkligheten med en förskönad version riskeras en förfulning av densamma. Det grandiosa blir - liksom bondfångeriet - platt, vulgärt, lögnaktigt. Många vet eller anar att bakom den tjusiga kulissen återfinns något mindre tjusigt. Auktoriserad och behörig, javisst, men var finns substansen och garantin för att kunna sköta jobbet väl?

Högskola, universitet, auktorisation och diverse titlar framstår som eftertraktansvärda som en följd av att man förknippar dessa med vissa kvaliteter. Universitet har traditionellt tillskrivits sin karaktär eftersom studierna bedrivs på en hög intellektuell nivå och huvuddelen av lärarna är kvalificerade forskare. Detta är numera historia med undantag för ett fåtal internationella elituniversitet.

Kvalitetsförsämringstrycket är dock starkt - och är intimt förknippat med förekomsten av tjusiga etiketter på bred front. Det förtroendekapital som en gång i tiden låg i universitet, examina, betyg, titlar och professionsstatus undermineras. Man förstör då inte bara de positiva kvaliteter som låg i vad som skall exploateras utan man bidrar, när ihåligheterna blir uppenbara, också till att skapa ett cyniskt samhälle. Integritet urholkas och det är svårt undgå spela med. Det är kanske en av de allvarligaste konsekvenserna av den massiva utbredningen av grandiositetsupphöjande och kvalitetsurholkande samhällsinstitutioner.

Mats Alvesson föreläser den 17/9 i Lund, läs mer på www.hjarntrusten.se