Forskningspolitik: Vad är god forskning?
Forskningspolitik diskuteras flitigt. Det hänger samman med att man från politiskt håll ser forskning som en hävstång som ska bidra till att förnya vårt näringsliv (nya produkter, effektivare produktion) och trygga vår försörjning i framtiden. Samhället finansierar en stor del av forskningen på Universitet och Högskolor och har därför ett berättigat intresse av att se till att pengarna används på ett bra sätt. Det betyder t ex att man försöker styra anslagen till forskningsområden som uppfattas som angelägna och att man vill satsa på forskning som är fruktbar. Detta leder till att man försöker utveckla metoder för att utvärdera kvalitén på forskningen. Men forskning är en bedömningssport (som konståkning ungefär). Det finns gott om exempel på ”god” forskning (i betydelsen angelägen, användbar, banbrytande) som i efterhand visade sig vara undermålig och missvisande. (Kolla t ex Nobelpriset i medicin 1949). Om man tänker efter så inser ju var och en att det är en omöjlig uppgift att objektivt avgöra vad som är god forskning. Vem sitter inne med en framsynthet som gör det möjligt att avgöra vilka forskningsrapporter som kommer att visa sig vara viktiga i framtiden? Icke desto mindre försöker man ihärdigt.
Kan man mäta forskningskvalitet?
Svaret på frågan är Nej. Man kan ganska lätt mäta den uppmärksamhet som en publicerad forskningsrapport väcker i forskarvärlden genom att registrera det antal gånger en publikation i fråga citeras av andra forskare. De flesta vetenskapliga uppsatser citeras inte alls. Några få citeras flitigt. Men även om en uppsats har citerats många gånger betyder inte det att uppsatsen är bra, den kan ju lika gärna citeras därför att kollegor ute i världen tycker att uppsatsen i fråga är rent strunt och vill bemöta dumheterna. Antalet citeringar som en forskare uppnår är alltså inte ett kvalitetsmått, men det är ett bra mått på den uppmärksamhet (positiv eller negativ) som uppsatsen har väckt.
Det finns inget objektivt sätt att mäta forskningskvalitet!
Man har försökt skapa kvalitetsmått genom att blanda in en annan (och egentligen helt ovidkommande) faktor, nämligen impact factor för tidskiften som publicerat uppsatsen. Tanken är förmodligen den att berömda och väletablerade vetenskapliga tidskrifter med hög impact factor (t ex Nature och Science) har en så sträng kvalitetskontroll att de uppsatser som de accepterar för publicering förses med en kvalitetsstämpel.(Detta är nonsens – även Nature och Science publicerar ibland trams). En uppsats som har publicerats i Nature har lättare att bli uppmärksammad och citerad än om samma uppsats hade publicerats i en mindre ansedd tidskrift. Att uppsatser kan väcka stor uppmärksamhet trots att de publiceras i mindre kända tidskrifter är ju strängt taget mer respektingivande än att vinna uppmärksamhet genom att publicera i Nature. Många Nobel-pris har tillfallit forskare som publicerat sina fynd i små tidskrifter med låg impact.
Forskning per satsad krona
Självklart hade det varit värdefullt för anslagsgivare att kunna använda sig av ett objektivt kvalitetsmått på vetenskaplig produktion– ännu mer värdefullt hade det varit att ställa produktionen av värdefull och användbar forskning i relation till de kostnader som varit förknippade med forskningsinsatsen. Att producera forskning på basis av stora anslag och med hjälp av en stor stab av medarbetare kräver ingen större begåvning. Att producera uppmärksammad forskning utan resurser väcker stor respekt i mina ögon.
Mängden uppmärksammad forskning per investerad krona vore ur samhällsekonomisk synvinkel det ultimata verktyget för anslagstilldelning. Detta lär dock förbli en byråkratisk önskedröm. Idag är väl grundregeln snarare den att de forskare som redan har stora anslag kommer att tilldelas ytterligare anslag medan de som inga anslag har heller inga får. Underförstått att de som redan fått stora anslag sannolikt gör god forskning (eftersom de fått anslag tidigare) medan de som inga anslag fått gör mindre god forskning (eftersom de inte fått några anslag). Cirkelresonemang av detta slag är vanligt - och mycket användbart i många sammanhang.
Om att alltid få rätt
Anslagsgivande instanser vill naturligtvis inte riskera kritik för att satsa på ”dålig forskning” och riskabla projekt. Det är då frestande att välja den lätta utvägen att ge anslag till resursstarka forskargrupper och neka anslag till dem som inga anslag har. Med ett sådant tillvägagångssätt får man alltid rätt. Så här är det nämligen: Om en forskargrupp har otillräckliga resurser och man nekar gruppen anslag (med kvalitetsargument) så blir ju resultatet sannolikt självuppfyllande, dvs gruppen som nu saknar resurser kommer inte att kunna prestera. Det var följaktligen rätt att vägra forskaren anslag (vilket skulle bevisas). Men om, mot förmodan, forskargruppen trots allt lyckas genomföra projektet utan anslag, så kan ju den anslagsgivande instansen fortfarande hävda att beslutet att neka gruppen anslag var rätt (anslaget behövdes inte, vilket skulle bevisas).
Rolf Håkanson
