Hjärntrusten - med ledare, för ledare

Svensk forskning kan bättre. Jan Björklund vill att Sverige ska vinna Nobelpris (och tycks inte känna till att Sverige redan ”vunnit” många Nobelpris). Om vi satsar mer resurser på forskning och högre utbildning så kommer Nobelprisen med automatik – det är politisk logik. Om man petar in pengar i ena änden så kommer det ut något bra i den andra.

Lars Rask, som är vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning skrev i Dagens Industri (7/9) att svensk forskning har tappat i internationell konkurrenskraft och att det beror på att svenska universitet har för många och för små forskargrupper. Två veckor senare (21/9) publicerade BiotechSweden en intervju med Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet och tung ledamot i Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, som står för en betydande del av svensk forskningsfinansiering. I den intervjun hävdar Sandberg att 30 % av alla forskare vid våra universitet och högskolor inte håller måttet. Han har förmodligen rätt och siffran är kanske t o m i underkant.
 
Svensk forskning har tappat i konkurrenskraft
 
Det tycks vara ett faktum att svensk forskning tappat i konkurrenskraft under de senaste decennierna. Baserat på citeringsfrekvens låg Sverige tidigare i topp, nu har vi halkat efter. Citeringsfrekvensen är ett mått på hur mycket internationell uppmärksamhet en forskare lyckas nå. Antalet gånger en vetenskaplig uppsats citeras av andra forskare registreras som ett mått på uppsatsens genomslagskraft. Svensk naturvetenskaplig och medicinsk forskning har länge varit mycket framgångsrik i detta avseende.
 
Nyligen redovisade Lars Rask sitt recept för att råda bot på vår försämrade konkurrensförmåga. Han vill att universiteten ska bygga nya forskningsorganisationer baserade på färre forskargrupper med bättre basfinansiering. Det låter bestickande - men vad händer då med alla små forskargrupper som kanske har potential att prestera lysande forskning om de får chansen att växa och utvecklas. Jag kan se problem med en hierarkiskt uppbyggd spetsforskningsorganisation av den typ som Lars Rask tycks förespråka. Man riskerar att missa det faktum att dagens spetsforskning inte är morgondagens, och att kreativitet inte främjas i administrativa tvångströjor.
 
Jag tror att det är klokt att begrunda hur svensk forskning var organiserad under efterkrigstidens guldår. Krigsslutet innebar en explosion av kreativitet inom svensk naturvetenskaplig och medicinsk grundforskning (nyfikenhetsforskning). Denna fas varade i drygt 40 år. Under denna tid kunde vi skryta med 10 Nobel-pristagare i naturvetenskap och medicin. Över huvud taget väckte svensk forskning stort internationellt intresse, vilket illustreras av att ett ganska stort antal svenska forskare hade citeringssiffror som man inte kommer i närheten av idag.

Den mentala miljön
 
Går det att återskapa den mentala miljön som gjorde denna guldålder möjlig? Förmodligen inte – men det kanske kan löna sig att begrunda hur man organiserade grundforskningen på den tiden? Spontant skulle jag vilja säga att den medicinska forskningen (som jag känner bäst) inte var organiserad över huvud taget (åtminstone upplevde jag det så). Resurserna var ofattbart små med dagens mått mätt - men de var tillgängliga för alla i verksamheten. Livet på laboratoriet kännetecknades av lekfullhet och improvisationer, fullständig frihet, närmast anarki, kopplat med hög personlig ambitionsnivå och hängivet dygnetruntarbete, men också med frihet från restriktioner och administrativa tvångströjor. Miljön var uppmuntrande och duktighet belönades. Ingen interndebiterades, ingen tvingades att skriva anslagsansökningar, månadsrapporter, kvartalsrapporter eller halvårsrapporter. Istället publicerade man flitigt vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter. Och artiklarna lästes och citerades. Några forskare fick Nobel-pris, andra kick-startade slumrande svenska medicinalföretag, som från 60-talets början växte till multinationella läkemedelsjättar. Denna fas av intensiv kunskaps- och idéöverföring varade i nästan 40 år. Några produktexempel: Heparin, Xylocain, Bricanyl, DOPA, Zelmid, Losec/Nexium. Från början av 90-talet var den svenska läkemedelsindustrins tillväxtfas över, inga fler nydanande produkter har sett dagens ljus sedan dess. Industrins intjäningsförmåga var (och är) dock fortfarande hög. Fasförskjutningen i tid mellan produktutveckling och intjäning gör att produkter kan skapa intäkter under många år efter lanseringen. Ett läkemedelsföretag kan leva gott och länge på gamla meriter.
 
Alltså, från 60-talets början gick svensk läkemedelsindustri (baserad på svensk biomedicinsk grundforskning) in i en 40-årig period av framgång och hisnande tillväxt. Var det en ren tillfällighet? Jag tror inte det - jag tror att en analys av vad som hände under dessa år kan ge värdefull kunskap om hur man frigör kreativitet och skaparkraft. Och hur man därefter (på mindre än 10 år) lyckas tömma organisationerna på kraft och styrka.

Kreativiteten tar sig nya uttryck

Under 80- och 90-talen tog sig kreativiteten andra vägar– telekommunikation, mobil telefoni, IT och internet. Sverige har legat – och ligger fortfarande – långt framme inom kommunikationsteknologin och innovationerna har följts av en snabb företagsutveckling Den mentala miljö som skapade IT och internetrevolutionen (frihet från yttre krav och förväntningar, total respektlöshet mot auktoriteter, anarki, tunnelseende, besatthet och ofattbart små resurser) påminner mycket om den mentala miljö som rådde under biomedicinens guldålder

Vi behöver rebeller – inte tjänstemän

Nyfikenhetsforskningens förutsättningar är helt annorlunda idag än de var för 30-40 år sedan. Resurserna är mycket större, vilket är bra, men idag inlemmas naturvetenskapliga och biomedicinska forskarstudenten i ett hierarkiskt och byråkratiskt system redan från början. Disciplineringsprocessen börjar från dag ett. Doktoranden måste uppfylla sin handledares förväntningar och utrymmet för egna initiativ är litet. Handledaren har resurserna och fullständig kontroll över arbetsprocessen.

De begåvningar vi hoppas rekrytera till forskning är personer, som vi vill ska drivas av nyfikenhet och lust att förnya, förändra, förbättra , med förmåga att tänka på tvärs, och som vi hoppas ska göra originella, nydanande insatser inom sitt område, kort sagt de skall vara självständiga, ifrågasättande, antiauktoritära och hyperkritiska rebeller. Men vilka rebeller inordnar sig frivilligt i nuvarande byråkratiska system?

Varför genomgår man idag forskarutbildning? Därför att man efter utbildningen hoppas få ett bra jobb! Om avsikten är att rekrytera självständiga, självtänkande, respektlösa (olydiga) och nyfikenhetsdrivna forskare (som ska leverera Nobelpris till Sverige i framtiden) kan man knappast konstruera ett sämre system.

Vi måste lära oss hur vi skapar attraktiva miljöer dit begåvade och talangfulla människor (och företag) söker sig, och vi måste lära oss att identifiera talangerna tidigt och utveckla belöningssystem, som ger dem möjlighet att växa och utvecklas.

Rolf Håkanson
Professor i Farmakologi,
Hjärntrusten

Svenska Nobelpris sedan krigsslutet

1948 Arne Tiselius, kemi
1955 Hugo Theorell, medicin
1967 Ragnar Granit, medicin
1970 Hannes Alfvén, fysik
1970 Ulf von Euler, medicin
1981 Torsten Wiesel, medicin
1981 Kai Siegbahn, fysik
1982 Sune Bergström, medicin
1982 Bengt Samuelsson, medicin
2000 Arvid Carlsson, medicin